Nya episoder

Jag postar en helvetes massa selfies i mina sociala medier. Guilty as charged. Varför? För att jag A) för första gången i mitt liv är rätt nöjd med hur jag ser ut, och B) har ett bekräftelsebehov. Precis som för alla andra som lägger ut selfies, poddar eller bloggar. Jag följer dessutom en del människor på framför allt Instagram och Twitter som lägger klart fler selfies än mig. Jag ska tala om problemet med det: Ingenting. Noll och fimp. Problemet ligger enkom hos den som har problem med det. Skulle jag ha ett problem med någons innehåll på sociala medier, och det inte bryter mot några lagar, finns det ett otroligt enkelt sätt att hantera det: Ta inte till dig innehållet. Sluta följa.  En gammal jobbarkompis hörde av sig till mig i somras (för första gången på tio år), för att påpeka att han tyckte att mina sociala medier var väl egocentrerade. Han har helt rätt. Om han har ett problem med det så är det bara att avfölja. I det här fallet gjorde jag det emellertid lätt för honom - jag p

Zlatan Ibrahimovic är världens bäste fotbollsspelare som inte heter Christiano Ronaldo eller Leo Messi i sin generation. Det här vet Zlatan mycket väl om, och jag tror också att han har accepterat det. De flesta som kan fotboll skriver nog under på att topplistan ser ut på något liknande sätt, eller i alla fall att Zlatan inte är nummer ett eller nummer två. Om han är nummer tre kan sedan diskuteras. Vad många tycker är mer oklart är vad Malmös en gång i tiden store son sysslar med numera, rent kommersiellt. Reklamkampanjer, affärsprojekt, Hammarby-affären, Bethard-kopplingen. Mediautspelen. Listan kan göras lång, och man skulle kunna argumentera för att Zlatans omdöme grumlas allt mer ju längre in på hans karriärs höst vi kommer. Det finns dock ett narrativ som helt och fullt skulle förklara allt han gjort och gör: avtrycket. Enligt någon sorts alternativ till principen 'Om du inte kan bli älskad vill du bli fruktad, om du inte kan bli fruktad vill du bli hatad' kan vi leka

När jag och Magnus började med vår podcast tog vi tidigt beslutet att inte jobba med någon form av sponsring eller reklam. Det låg nära till hands då Magnus redan initialt berättade för mig att det troligen skulle vara en förutsättning för hans medverkan, då han under sin tjugo år långa karriär aldrig tagit spons eller medverkat i några reklamsammanhang. Jag har jobbat i flera reklamtunga branscher, och i det företag jag är anställd i är marknadsföring via reklam en omistlig byggsten för vår framgång. Därför har jag inga som helst moraliska problem med reklam i sig, och inga synpunkter på andra podcasts som jobbar med reklam eller sponsring. Det är inte ens bortom rimlighetens gränser att jag själv kommer att driva reklamfinansierade poddar i egen regi i framtiden. I detta nu är jag däremot fantastiskt nöjd med att vi tog beslutet att köra reklamfritt. Att veta att exakt varje ord, konstpaus och budskap som vi levererar i podden är hundra procent våra egna tankar. Våra lyssnar

Det är först i efterhand som jag har förstått att jag inte mådde bra. Jag kanske borde ha kunnat läst av alla de signaler som dök upp, men det har aldrig varit min starka sida att utvärdera mig själv i nuet. En ovilja att gå och lägga mig, att stanna upp i tillvaron, humörsvängningarna. En tendens att vifta bort varje sting av grus i vardagsmaskineriet med ett krystat skämt. Att jag inte såg att andra i min närhet mådde dåligt. Allt det där var signaler. Beteenden som kommer när jag inte är i harmoni med den punkt i livet jag är. Orsakerna? Att leva i en bubbla som man visste var tidsbestämd, i ett boende som mer kändes till låns än som ett hem. Merparten av relationerna var tillfälliga. En kontinent mellan mig och många av de som verkligen betydde något. En utgiftshög som aldrig liknat något vi upplevt tidigare, och ett ständigt räknande av pengar för att ta sig framåt. En avsaknad av mening i min sysselsättning, att inte vara en del i ett sammanhang. Familjen - hemmalaget -

Jag har många vänner som är entreprenörer. Drivna sådana, och jag trivs att jobba med entreprenörer, men själv har jag jag aldrig haft en dragning dit. Jag har ofta hört människor ha en något ensidig syn på förvärvsarbete som anställd, där det har ifrågasatts hur man kan vilja jobba för att någon annan ska kunna tjäna pengar istället för att vara sin egen chef. Att det alltid är sämre att vara anställd än sin egen. Jag ser det inte så. Jag har inga problem att ha en chef, så länge chefen också är en ledare. Ledare är inte alltid chefer, och chefer är långt ifrån alltid ledare. När de är det, och är prestigelösa och vågar delegera och lita på sina medarbetare blir det ofta bra. Jag är säker på att jag brinner minst lika mycket för ett verk eller projekt utan att äga något i det. Jag brinner för att GÖRA något tillsammans utan behovet av att äga det, att få utvecklas i min yrkesroll och bli riktigt jävla duktig på det jag gör. Jag brinner för kompetens, teamwork och loja

Jag har på nätet mött många personligheter som skulle kunna betecknas som ”trasiga människor”. Människor som av många bedöms som defekta, dysfunktionella eller bara delvis fungerande. Jag vet, jag har själv varit en av de trasiga. Vi är många som själva eller med ovärderlig och aldrig återbetalbar hjälp från omgivningen lyckas lappa ihop oss till fungerande enheter igen. Vi gnisslar, läcker och driver ojämnt framåt på vår väg genom livet. Många av oss bedöms fortfarande som trasiga människor. So what? En människa som lagat sina hål och läkt de värsta skadorna, rest sig upp från liggande ställning på nio, är inget offer. Vi är, som en vän sa, hjältar i vårt eget lilla mikrokosmos. Vi har inget kvar att bevisa, inga drakar kvar att döda. Det bästa är att man med tiden bygger upp någon sorts radar. Man känner igen de reparerade. Man förstår. Man känner någon form av samhörighet…Äh, du förstår, om du är en av oss. Mina sår syns inte speciellt tydligt längre. Jag har haft e