Det är först i efterhand som jag har förstått att jag inte mådde bra. Jag kanske borde ha kunnat läst av alla de signaler som dök upp, men det har aldrig varit min starka sida att utvärdera mig själv i nuet. En ovilja att gå och lägga mig, att stanna upp i tillvaron, humörsvängningarna. En tendens att vifta bort varje sting av grus i vardagsmaskineriet med ett krystat skämt. Att jag inte såg att andra i min närhet mådde dåligt. Allt det där var signaler. Beteenden som kommer när jag inte är i harmoni med den punkt i livet jag är.
Orsakerna? Att leva i en bubbla som man visste var tidsbestämd, i ett boende som mer kändes till låns än som ett hem. Merparten av relationerna var tillfälliga. En kontinent mellan mig och många av de som verkligen betydde något. En utgiftshög som aldrig liknat något vi upplevt tidigare, och ett ständigt räknande av pengar för att ta sig framåt. En avsaknad av mening i min sysselsättning, att inte vara en del i ett sammanhang.
Familjen - hemmalaget - och en handfull vänner i min närhet var inte orsaken, de var räddningen till att jag inte föll längre nedåt.
Kommentarer
Skicka en kommentar