En natt hösten 1997 låg jag på en trafikerad väg i centrala Uppsala och väntade på att bli överkörd. Det är naturligtvis både ett rätt ineffektivt och rätt melodramatiskt sätt att sluta sitt liv, men med 3,5 promille i kroppen är man inte synapsernas överman direkt, och just då kändes det som den out jag hade. Jag hade 20 000 i skulder, hade gulat samtliga vänskapskonton, och var ensam, black och vid livets slut. Det var givetvis fel, men det hade jag inte själv förmågan att inse då. Jag hade haft ett rätt osunt förhållande till alkohol sedan debuten vid femton års ålder, och de senaste tre åren (1994-97) hade jag snittat fem dar i veckan. Jag tror att jag senare räknade ut att jag hade varit nykter tre dagar av de senaste hundra. Anyhow, eftersom jag sitter här blev jag uppenbarligen inte överkörd, utan upp-plockad av en polispatrull, tillsnyggad, och ordinerad vila och nykterhet. Den nyheterheten höll tre månader. De kommande åtta åren hade varierad grad av nykterhet. Jag ly...