Min idrottskarriär är en sorglig historia, ett tragiskt kapitel som egentligen borde magasineras i glömskans djupaste katakomber. Någonstans i barndomen för nästan trettio år sedan var det någon – min far måhända – som tyckte att jag skulle gå på brottning. Kanske var det redan där det gick fel? Jag slutade i alla fall med den grekiska atletsporten när jag i de tidiga skolåren började få stryk av killarna i femårsåldern. Ungefär vid samma period skulle jag och farsan testa mitt intresse för ishockey, sex år gammal. Farsan gjorde en lyftare med pucken och råkade orsaka en rejäl blåtira när trissan parkerade sig strax intill vänster öga. Ställer man upp mina samlade betyg i idrott, eller ”gympa” som det hette när jag gick i skolan får man nåt som är ganska likt SOS Alarms telefonnummer. Nåväl, jag tror ni förstår vad jag vill få fram. Det där med fysisk aktivitet har inte riktigt varit min påse. I mogen ålder har jag hur som haver upptäckt att en del av de här tidsfördriven kan ...