Jag behöver hjälp

En natt hösten 1997 låg jag på en trafikerad väg i centrala Uppsala och väntade på att bli överkörd. Det är naturligtvis både ett rätt ineffektivt och rätt melodramatiskt sätt att sluta sitt liv, men med 3,5 promille i kroppen är man inte synapsernas överman direkt, och just då kändes det som den out jag hade. Jag hade 20 000 i skulder, hade gulat samtliga vänskapskonton, och var ensam, black och vid livets slut. Det var givetvis fel, men det hade jag inte själv förmågan att inse då.

Jag hade haft ett rätt osunt förhållande till alkohol sedan debuten vid femton års ålder, och de senaste tre åren (1994-97) hade jag snittat fem dar i veckan. Jag tror att jag senare räknade ut att jag hade varit nykter tre dagar av de senaste hundra.

Anyhow, eftersom jag sitter här blev jag uppenbarligen inte överkörd, utan upp-plockad av en polispatrull, tillsnyggad, och ordinerad vila och nykterhet. Den nyheterheten höll tre månader. De kommande åtta åren hade varierad grad av nykterhet. Jag lyckades träffa en tjej, gifta mig, få barn och faktiskt skaffa mig en karriär som jag skötte bra. Är man en kille som inte blir otrevlig när man är packad, utan rätt rolig och stor i käften på ett socialt sätt, kommer man undan med rätt mycket. Människor såg inte den totala egocentreringen som fanns. Alla borttappade plånböcker, glasögon, nyckelknippor. Hålen i plånboken. Oförmågan att säga stopp, oviljan att vara killen som inte slutade dricka sist.

Det gick fram till sommaren 2005. Min son var inte född, min dotter var tre år. Jag kände efter ännu en fylla att det inte höll längre. Jag kunde inte hålla ihop mitt liv, och människor omkring mig blev lidande. Det var första gången som jag verkligen kunde säga ”Jag behöver hjälp. Jag har alkoholproblem” och mena det. Det är lite synd att det skulle ta över tio år av rätt kraftigt supande innan jag kunde se mig själv i spegeln och erkänna det. Nyckeln var inte att säga till sig själv att jag var alkoholist. Nyckeln var att sträcka ut en hand och säga ”Jag behöver hjälp”. Det gjorde hela skillnaden. Dessutom var det först där och då som jag insåg att det inte var någon prestigeförlust att göra det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Oberoendet och det betalda innehållet

När jag och Magnus började med vår podcast tog vi tidigt beslutet att inte jobba med någon form av sponsring eller reklam. Det låg nära till hands då Magnus redan initialt berättade för mig att det troligen skulle vara en förutsättning för hans medverkan, då han under sin tjugo år långa karriär aldrig tagit spons eller medverkat i några reklamsammanhang. Jag har jobbat i flera reklamtunga branscher, och i det företag jag är anställd i är marknadsföring via reklam en omistlig byggsten för vår framgång. Därför har jag inga som helst moraliska problem med reklam i sig, och inga synpunkter på andra podcasts som jobbar med reklam eller sponsring. Det är inte ens bortom rimlighetens gränser att jag själv kommer att driva reklamfinansierade poddar i egen regi i framtiden. I detta nu är jag däremot fantastiskt nöjd med att vi tog beslutet att köra reklamfritt. Att veta att exakt varje ord, konstpaus och budskap som vi levererar i podden är hundra procent våra egna tankar. Våra lyssnar...

Läs mer

Gå i förväg du, vi andra kommer senare

I år är det sex år sedan min gode vän Patrick skadade sig så illa i en olycka att han gick bort efter en längre tid på sjukhus. Vår historia ihop började några år tidigare, då jag jag, Patrick och våra respektive satt på Kajens café i Västerås. Tjejerna hade bestämt sig för att ta det modiga steget att starta eget, och tyckte att det vore en bra idé att fösa ihop sina respektive för att låta oss känna på varandra. Om de skulle jobba ihop i vått och torrt var det ingen nackdel om vi åtminstone tyckte att det var okej att sporadiskt umgås. Efter bara ett par minuter hade Patrick målande berättat att han just upptäckt klättring, och skulle vilja hitta sällskap i Västeråstrakten för att kunna utöva sitt nya intresse på hemmaplan. Jag förklarade att jag länge haft en fascination för klättring, men att höjdskräcken alltid stått i vägen som ett blött täcke. Vad väntar vi på? var Patricks respons. Han kände en kille som säkert kunde tänka sig att vara på, en gemensam bekant till oss s...

Läs mer

Några tankar om arbete

Jag har många vänner som är entreprenörer. Drivna sådana, och jag trivs att jobba med entreprenörer, men själv har jag jag aldrig haft en dragning dit. Jag har ofta hört människor ha en något ensidig syn på förvärvsarbete som anställd, där det har ifrågasatts hur man kan vilja jobba för att någon annan ska kunna tjäna pengar istället för att vara sin egen chef. Att det alltid är sämre att vara anställd än sin egen. Jag ser det inte så. Jag har inga problem att ha en chef, så länge chefen också är en ledare. Ledare är inte alltid chefer, och chefer är långt ifrån alltid ledare. När de är det, och är prestigelösa och vågar delegera och lita på sina medarbetare blir det ofta bra. Jag är säker på att jag brinner minst lika mycket för ett verk eller projekt utan att äga något i det. Jag brinner för att GÖRA något tillsammans utan behovet av att äga det, att få utvecklas i min yrkesroll och bli riktigt jävla duktig på det jag gör. Jag brinner för kompetens, teamwork och loja...

Läs mer

Nya episoder

Leta i den här bloggen