Kris Kristofferson

Mats Olsson, eller möjligtvis Lennart Persson – jag minns inte riktigt, hänvisar flera gånger till hur Kris Kristofferson en gång introducerade John Prine på scen med orden ”Han är så jävla bra så vi förmodligen måste bryta av tummarna på honom”. Måhända. John Prine är en enormt mycket bättre sångare än Kristofferson, det är de flesta. När det gäller låthantverk har Prine en bit kvar. Det har de flesta. Evergreens som ”Me And Bobby McGee” och ”Sunday Morning Coming Down” talar alldeles utmärkt för sig själva, men faktum är ju att det finns mängder av låtar i Kris portfölj som är ljusår bättre. Kris Kristofferson är något av countryns Bob Dylan, en stilist vars talang att skriva låtar är så bländande att man kan överse med de musikaliska kvalitéerna. Country och country förresten… Waylon Jennings är country, Johnny Cash är country. Till och med Garth Brooks är country. Kris Kristofferson tillhör snarare, tillsammans med till exempel nämnde Prine, Townes Van Zandt och Guy Clark, kategorin lågmälda storytellers. Sen råkar han vara en betydande del av den amerikanska outlawcountryn anyhow.

För den som prompt måste ha en artist som kan ta ton ordentligt, har ju flera av låtarna spelats in av folk som faktiskt kan sjunga, som Waylon och Johnny Cash. Sanningen är ändå att de flesta av Kristoffersons låtar skall sjungas av honom själv.

Musikaliskt kan man inte påstå att Kris har flyttat sig många meter sedan debuten. Why should he? Melodierna är ändå bara ett transportmedel för att frakta ut historier som är både för bra och viktiga för att undanhållas vår tid.

Det handlar inte om musikalisk träffsäkerhet. Det handlar om kulturell patos. Må så vara att Kristofferson nu vid nästan 75 år fyllda sjunger mer än lovligt illa. Låtar som tränger sig på, avskalat och personligt, men med en mycket angenäm värme i. Här finns respekten och kärleken till de branschkollegor som fortfarande vågar stå upp mot strömmen (Steve Earle, Merle Haggard), här finns Kris Kristoffersons mod att ifrågasätta sin omvärld och sin nation. Precis som Dylan målar han stora bilder med små penslar, utan att bli kategorisk.

Mer än något annat finns här en kärna av något som politiken av idag skulle låta sig influeras av – solidaritet. Kris Kristofferson kommer aldrig att ändra sig; han kommer att stå kvar i motvinden, och berätta sanningar för oss som vi hör allt för sällan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Oberoendet och det betalda innehållet

När jag och Magnus började med vår podcast tog vi tidigt beslutet att inte jobba med någon form av sponsring eller reklam. Det låg nära till hands då Magnus redan initialt berättade för mig att det troligen skulle vara en förutsättning för hans medverkan, då han under sin tjugo år långa karriär aldrig tagit spons eller medverkat i några reklamsammanhang. Jag har jobbat i flera reklamtunga branscher, och i det företag jag är anställd i är marknadsföring via reklam en omistlig byggsten för vår framgång. Därför har jag inga som helst moraliska problem med reklam i sig, och inga synpunkter på andra podcasts som jobbar med reklam eller sponsring. Det är inte ens bortom rimlighetens gränser att jag själv kommer att driva reklamfinansierade poddar i egen regi i framtiden. I detta nu är jag däremot fantastiskt nöjd med att vi tog beslutet att köra reklamfritt. Att veta att exakt varje ord, konstpaus och budskap som vi levererar i podden är hundra procent våra egna tankar. Våra lyssnar...

Läs mer

Gå i förväg du, vi andra kommer senare

I år är det sex år sedan min gode vän Patrick skadade sig så illa i en olycka att han gick bort efter en längre tid på sjukhus. Vår historia ihop började några år tidigare, då jag jag, Patrick och våra respektive satt på Kajens café i Västerås. Tjejerna hade bestämt sig för att ta det modiga steget att starta eget, och tyckte att det vore en bra idé att fösa ihop sina respektive för att låta oss känna på varandra. Om de skulle jobba ihop i vått och torrt var det ingen nackdel om vi åtminstone tyckte att det var okej att sporadiskt umgås. Efter bara ett par minuter hade Patrick målande berättat att han just upptäckt klättring, och skulle vilja hitta sällskap i Västeråstrakten för att kunna utöva sitt nya intresse på hemmaplan. Jag förklarade att jag länge haft en fascination för klättring, men att höjdskräcken alltid stått i vägen som ett blött täcke. Vad väntar vi på? var Patricks respons. Han kände en kille som säkert kunde tänka sig att vara på, en gemensam bekant till oss s...

Läs mer

Några tankar om arbete

Jag har många vänner som är entreprenörer. Drivna sådana, och jag trivs att jobba med entreprenörer, men själv har jag jag aldrig haft en dragning dit. Jag har ofta hört människor ha en något ensidig syn på förvärvsarbete som anställd, där det har ifrågasatts hur man kan vilja jobba för att någon annan ska kunna tjäna pengar istället för att vara sin egen chef. Att det alltid är sämre att vara anställd än sin egen. Jag ser det inte så. Jag har inga problem att ha en chef, så länge chefen också är en ledare. Ledare är inte alltid chefer, och chefer är långt ifrån alltid ledare. När de är det, och är prestigelösa och vågar delegera och lita på sina medarbetare blir det ofta bra. Jag är säker på att jag brinner minst lika mycket för ett verk eller projekt utan att äga något i det. Jag brinner för att GÖRA något tillsammans utan behovet av att äga det, att få utvecklas i min yrkesroll och bli riktigt jävla duktig på det jag gör. Jag brinner för kompetens, teamwork och loja...

Läs mer

Nya episoder

Leta i den här bloggen