Some Kind of Monster

Jag stod en kväll utanför Kalmar Nation i Uppsala. Idag, så här 22 år senare, kommer jag inte riktigt ihåg vilket sinnestillstånd jag befann mig i, men en god gissning är att jag var både packad, uppgiven och en smula vilsen i tillvaron. Det var defaultläget just i det stadiet av mitt liv. Någon måste ha kommit förbi och berättat för mig att det spelade ett band nere i nationens pub, och att de skulle vara bra. Jävligt bra, till och med.

Sagt och gjort, jag släntrade ner. Det vore att överdriva en smula att säga att mitt liv förändrades där och då, men sant är att den kvällen satte outplånliga spår hos mig. Framför allt när det gäller mina musikpreferenser. På scen har man smällt upp alldeles för många musiker, och det lät inte som något annat jag hade hört tidigare. Eller jo, det var ju faktiskt en skamlös ripoff av The Clash, med massor av kärlek adderat och ungefär en miljard andra influenser inblandade. Kanske var det inte så originellt som jag vill minnas det, men energin! Jag kan fortfarande känna den energin när jag tänker tillbaka.

Min vän Christer sammanfattade det bäst: ”Som om sju personer står och skriker i munnen på varandra under komp, och det låter fortfarande bra”.

Anders Wendin blev några år senare omåttligt mycket större inom Sveriges gränser under artistnamnet Moneybrother. För mig är han fortfarande en vårt lands rockhistorias coolaste och bästa sångare, men framför är det i hans roll som frontman i Monster. Senare har bandet sagt i intervjuer att de var i konstant konflikt, att det var en ständig intern kamp. Det kanske är en del av förklaringen till det som skapades i mötet mellan dessa musiker? De gick sedan åt olika håll. Saxofonisten Viktor Brobacke blev en återkommande gäst i Björnes Magasin, sjukt men sant. Gustav Bendt startade Club Killers i Stockholm.

Monster gav mig inte bara en insikt om hur förbannat bra livespelningar kan vara. De ledde mig vidare till nya upptäckter inom musiken, men fortfarande är det just det här bandet som ligger mig närmast om hjärtat. Trots en allt för kort karriär, och ganska få skivsläpp. Även om de gjorde sig bäst på en scen, hade de faktiskt förmågan att fånga den där gnistan även i studion. Fullängdaren ”Rockers Delight” håller jag som den bästa svenska platta som gjorts, även om jag tvingats rannsaka den hållningen upprepade gånger i mitt liv. Jag återvänder dock dit gång på gång. Det här är fulländat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Oberoendet och det betalda innehållet

När jag och Magnus började med vår podcast tog vi tidigt beslutet att inte jobba med någon form av sponsring eller reklam. Det låg nära till hands då Magnus redan initialt berättade för mig att det troligen skulle vara en förutsättning för hans medverkan, då han under sin tjugo år långa karriär aldrig tagit spons eller medverkat i några reklamsammanhang. Jag har jobbat i flera reklamtunga branscher, och i det företag jag är anställd i är marknadsföring via reklam en omistlig byggsten för vår framgång. Därför har jag inga som helst moraliska problem med reklam i sig, och inga synpunkter på andra podcasts som jobbar med reklam eller sponsring. Det är inte ens bortom rimlighetens gränser att jag själv kommer att driva reklamfinansierade poddar i egen regi i framtiden. I detta nu är jag däremot fantastiskt nöjd med att vi tog beslutet att köra reklamfritt. Att veta att exakt varje ord, konstpaus och budskap som vi levererar i podden är hundra procent våra egna tankar. Våra lyssnar...

Läs mer

Gå i förväg du, vi andra kommer senare

I år är det sex år sedan min gode vän Patrick skadade sig så illa i en olycka att han gick bort efter en längre tid på sjukhus. Vår historia ihop började några år tidigare, då jag jag, Patrick och våra respektive satt på Kajens café i Västerås. Tjejerna hade bestämt sig för att ta det modiga steget att starta eget, och tyckte att det vore en bra idé att fösa ihop sina respektive för att låta oss känna på varandra. Om de skulle jobba ihop i vått och torrt var det ingen nackdel om vi åtminstone tyckte att det var okej att sporadiskt umgås. Efter bara ett par minuter hade Patrick målande berättat att han just upptäckt klättring, och skulle vilja hitta sällskap i Västeråstrakten för att kunna utöva sitt nya intresse på hemmaplan. Jag förklarade att jag länge haft en fascination för klättring, men att höjdskräcken alltid stått i vägen som ett blött täcke. Vad väntar vi på? var Patricks respons. Han kände en kille som säkert kunde tänka sig att vara på, en gemensam bekant till oss s...

Läs mer

Några tankar om arbete

Jag har många vänner som är entreprenörer. Drivna sådana, och jag trivs att jobba med entreprenörer, men själv har jag jag aldrig haft en dragning dit. Jag har ofta hört människor ha en något ensidig syn på förvärvsarbete som anställd, där det har ifrågasatts hur man kan vilja jobba för att någon annan ska kunna tjäna pengar istället för att vara sin egen chef. Att det alltid är sämre att vara anställd än sin egen. Jag ser det inte så. Jag har inga problem att ha en chef, så länge chefen också är en ledare. Ledare är inte alltid chefer, och chefer är långt ifrån alltid ledare. När de är det, och är prestigelösa och vågar delegera och lita på sina medarbetare blir det ofta bra. Jag är säker på att jag brinner minst lika mycket för ett verk eller projekt utan att äga något i det. Jag brinner för att GÖRA något tillsammans utan behovet av att äga det, att få utvecklas i min yrkesroll och bli riktigt jävla duktig på det jag gör. Jag brinner för kompetens, teamwork och loja...

Läs mer

Nya episoder

Leta i den här bloggen