Döden gör slut på ett liv, inte en relation

Det är vår 2010 och jag sitter på en ännu en tråkig flygning hem från ett jobb. ”Tjena, Valter” säger den unge killen bredvid mig på bred norrländska, när planet lyft. Han säger att jag säkert inte känner igen honom, men att han varit ned på turneringen med några vänner och att han också är aktiv på pokerforum. De två timmarna förflyter snabbt i det trevliga sällskapet och vi avhandlar vem är vem i pokervärlden, den eventuella framtida lösningen av pokern som spelteoretiskt problem och upp- och nedsidor med pokerforum. Han är full av tankar och åsikter.

Under 2010 och 2011 korsas våra vägar flera gånger såväl ute på touren som på de internetkanaler som är en stor del av mitt jobb, och han blir en av de människor som gör mitt jobb så mycket roligare. Det här är ett yrke som bygger på relationen till andra, korten är faktiskt sekundära trots att de är navet i den här branschen. Parallellt lyfts han upprepade gånger fram som en av de som verkligen – jag menar verkligen! – förstod spelets mekanismer. Min vän ’Greta’, vars kunskap om poker jag respekterar mer än de flesta andras, sade en gång till mig: ”Jag känner mig så jävla dum när jag försöker hänga med när killar som J diskuterar”.

När människor lämnar oss är det lätt att ikonisera dem, men här och nu tror jag de flesta är överens om att J besatt ett knivskarpt intellekt. Hans ödmjukhet och ovilja att ta plats gjorde dock att det tog ett tag att se det. Värmen och närvaron i hans umgänge gick dock aldrig att ta miste på.

”Döden gör slut på ett liv, inte en relation” sade den amerikanske personligheten Robert Benchley. Det stämmer så väl, och en av de rader som berört mig mest de gångna dagarna skrevs av forumiten och J:s nära vän ’zlibrahimovic’:

”En sak J introducerade för mig och gjorde det möjligt för mig var att träffa alla dessa nya människor. den kraften kommer ingen förhoppningsvis att ta ifrån mig. jag ska genomföra det vi kom överens om, han kommer alltid finnas bredvid mig.”

När man är tjugo år ska livet inte sluta, det är där det ska börja. Trots att vi inte lärde känna varandra på riktigt är jag glad för de få stunder vi hann träffas, och det var alltid såväl underhållande som utvecklande samtal. Genom de ord dina vänner skriver om dig nu på forum, bloggar och på facebook är jag övertygad om att du aldrig kommer att glömmas bort. Du har satt outplånliga spår i pokergemenskapen, både hos dina nära vänner och hos oss som inte kände dig så väl.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Oberoendet och det betalda innehållet

När jag och Magnus började med vår podcast tog vi tidigt beslutet att inte jobba med någon form av sponsring eller reklam. Det låg nära till hands då Magnus redan initialt berättade för mig att det troligen skulle vara en förutsättning för hans medverkan, då han under sin tjugo år långa karriär aldrig tagit spons eller medverkat i några reklamsammanhang. Jag har jobbat i flera reklamtunga branscher, och i det företag jag är anställd i är marknadsföring via reklam en omistlig byggsten för vår framgång. Därför har jag inga som helst moraliska problem med reklam i sig, och inga synpunkter på andra podcasts som jobbar med reklam eller sponsring. Det är inte ens bortom rimlighetens gränser att jag själv kommer att driva reklamfinansierade poddar i egen regi i framtiden. I detta nu är jag däremot fantastiskt nöjd med att vi tog beslutet att köra reklamfritt. Att veta att exakt varje ord, konstpaus och budskap som vi levererar i podden är hundra procent våra egna tankar. Våra lyssnar...

Läs mer

Gå i förväg du, vi andra kommer senare

I år är det sex år sedan min gode vän Patrick skadade sig så illa i en olycka att han gick bort efter en längre tid på sjukhus. Vår historia ihop började några år tidigare, då jag jag, Patrick och våra respektive satt på Kajens café i Västerås. Tjejerna hade bestämt sig för att ta det modiga steget att starta eget, och tyckte att det vore en bra idé att fösa ihop sina respektive för att låta oss känna på varandra. Om de skulle jobba ihop i vått och torrt var det ingen nackdel om vi åtminstone tyckte att det var okej att sporadiskt umgås. Efter bara ett par minuter hade Patrick målande berättat att han just upptäckt klättring, och skulle vilja hitta sällskap i Västeråstrakten för att kunna utöva sitt nya intresse på hemmaplan. Jag förklarade att jag länge haft en fascination för klättring, men att höjdskräcken alltid stått i vägen som ett blött täcke. Vad väntar vi på? var Patricks respons. Han kände en kille som säkert kunde tänka sig att vara på, en gemensam bekant till oss s...

Läs mer

Några tankar om arbete

Jag har många vänner som är entreprenörer. Drivna sådana, och jag trivs att jobba med entreprenörer, men själv har jag jag aldrig haft en dragning dit. Jag har ofta hört människor ha en något ensidig syn på förvärvsarbete som anställd, där det har ifrågasatts hur man kan vilja jobba för att någon annan ska kunna tjäna pengar istället för att vara sin egen chef. Att det alltid är sämre att vara anställd än sin egen. Jag ser det inte så. Jag har inga problem att ha en chef, så länge chefen också är en ledare. Ledare är inte alltid chefer, och chefer är långt ifrån alltid ledare. När de är det, och är prestigelösa och vågar delegera och lita på sina medarbetare blir det ofta bra. Jag är säker på att jag brinner minst lika mycket för ett verk eller projekt utan att äga något i det. Jag brinner för att GÖRA något tillsammans utan behovet av att äga det, att få utvecklas i min yrkesroll och bli riktigt jävla duktig på det jag gör. Jag brinner för kompetens, teamwork och loja...

Läs mer

Nya episoder

Leta i den här bloggen