Fortsätt till huvudinnehåll

Mostern i svarta lagunen

"Eriiik, hjälp". Jag har ju viss vana vid att folk gormar på mig i tid och otid, men när även den något äldre närstående började hojta insåg jag att det fanns problem i luften. Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig att se när jag rundade kröken, men det var fanimig inte den syn som mötte mig. En fem meter hög modell av askungens slott stod prydligt mitt ute i ett kärr. Det förvånade mig dock föga. Vi var ju nämligen på utflykt till sagostigen, belägen utanför sörmländska Malmköping. Nä, det som var en smula ögonbrynshöjande var scenen som utspelade sig i kärret. 

Jag vet att jag tidigare hävdat att det var ett träsk, men det har att göra med att det ligger bättre i munnen än det mer svenskfolkliga "kärr". Eller jag vet inte, träsk är ju liksom alligatorer och amerikanska rednecks med sammanväxta ögonbryn och banjomusik. Kärr är svenska folksagor och hembränd sprit på dunk. 

Nåväl, bredvid kärret står min femåriga dotter och pekar med gapande mun. Följer man hennes finger ut i kärret kommer man till den jämngamle kusinen som står till knäna i dyn, fast, utan möjlighet att förflytta sig. Två meter bort, mitt i dyngpölen, sitter min äldre släkting, till låren begravd i den svarta klet, som troligtvis fått sin omisskännliga lukt av stillastående vatten och ruttet gräs. Det doftar inte tårta direkt.

Hennes vita kläder är inte längre vita. Hon skrattar, men paniken lyser i hennes ögon. Hon är reumatisk, har haft hjärtproblem, och har en titanprotes i höger knä. This is going to be dirty. Bokstavligt talat.

Två minuter senare står även jag till knäna i dyn. Jag har kopplat ett tag om hennes liv (kanske därför det heter livtag), och drar utav bara helvete. Femtio kilo Erik får jobba på alla cylindrar. Man kan höra mödosvetten porla över min kropp. Svägerskan vadar ut i kärret, för att assistera. Hon drar i benen på släktingen, jag har kopplat någon form av halvnelson och försöker hissa upp tanten på ryggen. Paniken är nära på henne; man får agera både lyftkran och terapeut i detta nu.

Tio minuter senare sitter vi på kanten av askungens slott, och andas ut. 



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Oberoendet och det betalda innehållet

När jag och Magnus började med vår podcast tog vi tidigt beslutet att inte jobba med någon form av sponsring eller reklam. Det låg nära till hands då Magnus redan initialt berättade för mig att det troligen skulle vara en förutsättning för hans medverkan, då han under sin tjugo år långa karriär aldrig tagit spons eller medverkat i några reklamsammanhang. Jag har jobbat i flera reklamtunga branscher, och i det företag jag är anställd i är marknadsföring via reklam en omistlig byggsten för vår framgång. Därför har jag inga som helst moraliska problem med reklam i sig, och inga synpunkter på andra podcasts som jobbar med reklam eller sponsring. Det är inte ens bortom rimlighetens gränser att jag själv kommer att driva reklamfinansierade poddar i egen regi i framtiden. I detta nu är jag däremot fantastiskt nöjd med att vi tog beslutet att köra reklamfritt. Att veta att exakt varje ord, konstpaus och budskap som vi levererar i podden är hundra procent våra egna tankar. Våra lyssnar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Gå i förväg du, vi andra kommer senare

I år är det sex år sedan min gode vän Patrick skadade sig så illa i en olycka att han gick bort efter en längre tid på sjukhus. Vår historia ihop började några år tidigare, då jag jag, Patrick och våra respektive satt på Kajens café i Västerås. Tjejerna hade bestämt sig för att ta det modiga steget att starta eget, och tyckte att det vore en bra idé att fösa ihop sina respektive för att låta oss känna på varandra. Om de skulle jobba ihop i vått och torrt var det ingen nackdel om vi åtminstone tyckte att det var okej att sporadiskt umgås. Efter bara ett par minuter hade Patrick målande berättat att han just upptäckt klättring, och skulle vilja hitta sällskap i Västeråstrakten för att kunna utöva sitt nya intresse på hemmaplan. Jag förklarade att jag länge haft en fascination för klättring, men att höjdskräcken alltid stått i vägen som ett blött täcke. Vad väntar vi på? var Patricks respons. Han kände en kille som säkert kunde tänka sig att vara på, en gemensam bekant till oss s...
Skicka en kommentar
Läs mer

Några tankar om arbete

Jag har många vänner som är entreprenörer. Drivna sådana, och jag trivs att jobba med entreprenörer, men själv har jag jag aldrig haft en dragning dit. Jag har ofta hört människor ha en något ensidig syn på förvärvsarbete som anställd, där det har ifrågasatts hur man kan vilja jobba för att någon annan ska kunna tjäna pengar istället för att vara sin egen chef. Att det alltid är sämre att vara anställd än sin egen. Jag ser det inte så. Jag har inga problem att ha en chef, så länge chefen också är en ledare. Ledare är inte alltid chefer, och chefer är långt ifrån alltid ledare. När de är det, och är prestigelösa och vågar delegera och lita på sina medarbetare blir det ofta bra. Jag är säker på att jag brinner minst lika mycket för ett verk eller projekt utan att äga något i det. Jag brinner för att GÖRA något tillsammans utan behovet av att äga det, att få utvecklas i min yrkesroll och bli riktigt jävla duktig på det jag gör. Jag brinner för kompetens, teamwork och loja...
Skicka en kommentar
Läs mer