Det brukar ibland sägas att musiker bygger kyrkor. Bildligt talat. Det är dock få faktiska kyrkbyggare som satt några djupare avtryck i den populärmusikaliska historien. Ändå var det just det Tomas Green Ryman påbörjade i slutet av 1880-talet, på den adress som man idag känner som 116 5TH Avenue North.
Tillsammans med arkitekten Hugh C Thompson påbörjade den relativt nyfrälste Ryman en kyrka åt sin församling, och 1892 stod the Union Gospel Tabernacle färdigt att invigas. Ända sedan omkring byggnadens första sekelskifte har lokalen använts till utomkyrkliga musikaliska sammanhang, bland annat spelade New Yorks Symfoniorkester på scenen 1904. Publikkapaciteten ligger från och med 1900-talets början, efter ombyggnader, på 3755 personer; vid fullsatt en rätt hygglig publiksiffra med den tidens mått mätt.
Byggnaden var också en populär föreläsningssal med dåtidens största namn, som äventyrarna Peary och Amundsen, och scouternas grundare och profet Robert Baden-Powell. Den sistnämnda hann uppenbarligen, förutom att döda infödingar med spjut och bygga upp en rörelse som ofta förknippas med uniformer och flagghyllningar, dessutom med att åka runt och hålla föreläsningar av typen ”Scouting in war and peace”.
Scoutrörelsens saligförklarande och nästan komiska kult av grundaren, är ett bidragande faktum till en spricka som idag finns i det svenska scoutförbundet. De mer progressiva krafterna tycker att man faktiskt borde anpassa de verkligt positiva aspekterna med scouting - såsom individens lika värde, friluftsliv och samarbetsträning - till ett modernt samhälle. De mest konservativa krafterna tycker dock att uniformsbärande och flagghyllningar ligger helt rätt i tiden.
Nu skall dock ingen tro att jag försöker antyda några kopplingar mellan scoutrörelsen och andra rörelser som gillar uniformsbärande och flagghyllningar, och sorteras in under den styggelse till fack vi kallar nationalsocialismen; tvärtom finns flera historiska vittnesbörder om scoutgrupper som tagit på sig rollen av motståndsrörelser i regioner som drabbats av förtryckets klor. Dessutom hade säkert Baden-Powell varit en god allierad officer under andra världskriget om han fötts fyrtio år senare eller nåt, om än en mycket självgod och trångsynt sådan. Att sedan Hitler försökte skapa en direkt kopia av scoutrörelsen med sina Jugend-ungar är en annan sak. Han missade dock den lilla poängen med scoutrörelsens idé om gruppdemokrati och ansvarstagande.
Och var vill jag komma med denna redan alltför långa passus? Ingenstans egentligen, mer än att möjligtvis uppmärksamma den något långsökta likheten med flera avarter av populärmusiken, som också gillar uniform och flaggviftande. Detta finns ju även inom countrymusiken, med moraliskt tvivelaktiga nationalister som Charlie Daniels. Därför, åter till countryn i allmänhet, och vår serie om kyrkbyggande män som påverkar countryhistorien i synnerhet.
Dagen före julafton, fyra år in på det nya seklet, avlider tabernaklets grundare, Tomas G Ryman. Pastorn som förrättar begravningsceremonin (självklart i Rymans egen skapelse. Var annars?), ställer sig framför sin församling under akten, och frammanar en spontan omröstning huruvida man från och med denna dag skall uppkalla byggnaden efter sin grundare eller ej. Han möts, likt en Börje Salming i Torontos ishall under World Cup 1976, av stående ovationer. Därtill har världens genom tiderna mest kända och mytomspunna countryscen fått det namn den bär idag: The Ryman Auditorium.
It was 2 am in Nashville and the Ryman Stage was bare,
There was just a lot of memories from the Opry being there
In the stillness of the morning in a cold December wind
And the Ghost of Hank Williams plays ‘Your Cheatin Heart’ again
- David Allan Coe, “The Ghost Of Hank Williams
Det skulle dröja ända till den 20 december 1944, innan namnbytet blev officiellt. Ryman Auditorium blev också den femte, och historiskt mest kända hemvisten, för countryshowen Grand Ole Opry. Den 5 juni 1943 hölls den första showen på Rymans scen, och de följande trettio åren stod i stort sett varje countryartist värd aktning på densamma. Grand Ole Opry var mer än en countryshow, det var en del av den amerikanska country- och bluegrassmusikens ryggmärg; The Opry var med och formade countryscenen till vad den är i dag, på gott och ont, och har också agerat fond till många av branschens största historiska milstolpar. Under trettio år var The Ryman Auditorium countryvärldens själva nav; hjärtat i den amerikanska folkmusikens populärkultur. Här spelade Lester Flatt med Bill Monroes band första gången, och året efter var också Earl Scruggs premiär i sättningen. Bluegrassens mest fullkomliga cirkel hade slutits.
Det är dock inte bara countryartister som beträtt Rymans scen. Många rockakter som bär det amerikanska arvet i sin musik har också fått ynnesten att skriva ”Live at The Ryman” under sitt namn på konsertplanscherna; Springsteen stod på scenen så sent som 1996, och Elvis stod där redan för drygt femtio år sedan, den 2 oktober 1954. Han blev i och för sig också invald i Country Hall Of Fame så småningom.
Nästa kapitel i historien om byggnadens namn skrevs den 27 november 1963. Då köpte företaget National Life & Accident Insurance Company, tillika ägare av radiostationen WSM Radio, The Ryman Auditorium. Som av en slump förhöll det sig också så att WSM var den kanal som sände The Grand Ole Opry. Byggnaden bytte därför snart namn till ’The Grand Ole Opry House’.
Åren 1965-73 hölls också countryvärldens största gala, The Country Music Association Awards Show (CMA Awards) på Rymans scen.
I mars 1974 tar The Opry sitt pick och pack och drar, för att flytta in i sina nuvarande lokaler, det för ändamålet byggda ”Gaylord Opryland Resort & Convention Centre”. Inte lika mäktigt namn som Ryman Auditorium kanske. Med sig tog man också värdskapet för CMA awards.
Vi som har fötts med den mer lågt stående formen av humor, tycker också att det är roligt att showen Grand Ole Opry idag ägs av ett företag med namnet Gaylord Entertainment, med tanke på det kristna Amerika äktenskap med countryn, i kombination med deras rädsla för homosexualitet.
The Ryman Auditorium låg öde, och föll sakta bort i countryvärldens medvetande.
”And Some things that should not have been forgotten were lost.
History became legend. Legend became myth”
-The Fellowship of The Ring
I tjugo år stod byggnaden mer eller mindre tom, och förföll sakta. Det var först för tio år sedan, 1994, som auditoriet restaurerades, för att åter kunna användas som konsertlokal. Det klassiska namnet ”Ryman Auditorium” återtogs, och ett museum uppfördes i huset, ”Mother Church of Country Music”. Två år senare hölls i byggnaden begravningsceremonin för legenden Bill Monroe, en av de artister som uppträtt absolut flest gånger på Rymans scen.
Som en hyllning till countryhistorien sände man också en show av The Grand Ole Opry från platsen år 1998.
Publicerad på revolver.nu år 2007
Kommentarer
Skicka en kommentar