Bristen på analytiskt tänkande

I grunden handlar det alltid om att göra det så logiskt och enkelt för sig som möjligt. Logiska resonemang måste alltid vara den grundval på vilken analytikerns arbete vilar. En analytiker som hänger sig åt konspirationsteorier och romantiska tankar om det övernaturliga och oförklarliga är ganska snabbt hjälplöst förlorad. 

Ett exempel är en diskussion som utspelade över ett fikabord. En av de närvarande - vi kan kalla henne Elsa - hade en hus som nyligen brunnit ned. Ett barn i släkten, i femårsåldern, hade dagen innan den tragiska händelsens sagt att ”I morgon kommer brandkåren till Elsa”. Så skedde faktiskt också dagen därpå. Detta tolkades av släkten, och senare också fikasällskapet, som en mycket skrämmande och övernaturlig händelse. Vi stannar upp här och tänker oss möjliga förklaringar:

1) Barnet hade fått en föraning, låt oss kalla det ett övernaturligt / oförklarligt tecken

2) Barnet hade fått en naturlig föraning, låt säga att någon inblandad hade försett barnet med information som möjliggjort detta uttalande inför den stundande händelsen

3) Barnet hade av alla möjliga saker de kunde uttala sig om den aktuella dagen, just av en slump råkat säga ”I morgon kommer brandkåren till Elsa”. Sedan hade detta åter igen slumpmässigt sammanfallit med att brandkåren anlände.

Jag lade för de samlade fram min teori, som i ovanstående lista står som nummer tre. Samtliga närvarande invände högljutt, främst med argumentet att det skulle vara ”helt osannolikt”. Det må så vara, men går man tillbaka och tittar på de tre alternativen framstår alternativ tre vid varje ny genomläsning som allt mer som det mest sannolika alternativet. Tro mig, oddsen för att något sådant skall inträffa är avsevärt sannolikare än alternativ ett eller två. Alternativ två hade varit klart troligare om det hade gällt en vuxen person som fällt uttalandet, eller om det påvisats att barnet varit inblandat i själva antändandet. Så var i detta skeende bevisligen inte fallet. 

Alternativ ett finns faktiskt inte ens på kartan vi studerar sannolikhet med. Dessutom är det ju också så att det i vår värld faktiskt inte finns något fenomen som setts av en större mängd människor, som ännu är oförklarat, eller i alla fall har en relativt trolig teori om skeendet. Detta var också något jag påpekade för den grupp diskussionen fördes i, varpå jag på nytt fick ett argument mot mig: ”Men pyramiderna då?” Har uppkommer nästa pekpinne: Var påläst, och håll dig till argument som du har torrt på fötterna för. För er som inte känner till det, är det få arkitektoniska verk som är över 1000 år gamla som är så väl studerade och förklarade som pyramiderna.

Jag tror att det var Sherlock Holmes som tillskrevs ett mycket tillämpbart citat av sin upphovsman Sir Arthur Conan Doyle: 

NÄR DU SKURIT BORT ALLA FELAKTIGHETER OCH 

OSANNINGAR ÄR DET SANNINGEN SOM ÅTERSTÅR,

HUR OSANNOLIK DEN ÄN KAN VERKA.

Såväl pokerspelare som brottsutredare använder sig av sannolikheten som sitt främsta verktyg. Sannolikhet är nämligen en av insiktens viktigaste grundbultar. Varje dag stöter jag på irritationsmoment som uppkommit ur bristen på analytiskt tänkande. Ett exempel är ett kedjebrev som cirkulerade via e-post för några år sedan, med titeln: ”Till minnet av en liten pojke...". Detta handlar om att man skall protestera mot en för mild dom mot en far som misshandlat sin 3-årige son till döds. Så långt allt väl; problemet är bara att syftet är att riva upp domen, och få en ny prövning. Syftet är ju lovvärt, och det är svårt att sakligt argumentera mot något dylikt. Men börjar man analytiskt ifrågasätta skeende och konsekvenser, målas en annan bild upp. Här skall man för det första ta ställning utifrån tio rader i ett mail. 

Detta mail är skrivet och summerat av en person som med absolut största sannolikhet inte heller läst domen. Vidare har vi i ett mail heller ingen aning om hur många människor texten passerat innan den når oss. Den klassiska viskleken där ett budskap via viskningar transporteras vidare i en kedja, och där man i slutändan jämför ursprungsmeddelandet med slutmeddelandet, känns som en nyttig referens i detta fall.

Hela pöbel-fenomenet bygger primärt på att man anspelar på upprördheten hos vanliga människor , emotioner som framkallas av kvällstidningspöbeln. Detta är en av orsakerna till att vi alltid berörs mer av apan Enzos och noshörningen Nelsons öden, än av de tiotusentals barn som varje dag svälter till döds i Afrika. Vi reagerar med reptilhjärnan. Få, om någon, tänker efter vad det skulle få för konsekvenser om vi kunde rösta om ändringar av domstolsbeslut.

Vi kan givetvis protestera mot lagar och förordningar, men domar lär vi överlåta åtminstone till de som har någon kännedom om sakfrågan. Jag förutsätter att mannen fått den dom han förtjänar utifrån stadgad lag. Att sedan lagen är trubbig eller svårtillämpad är en annan fråga, som borde ses över, men inte heller den folkomröstas om. 

Min vän åklagaren fick av en till oss gemensam bekant frågan om han tyckte att det borde vara fler folkomröstningar i Sverige, samt om dessa borde vara beslutande och inte endast rådgivande. Hans svar var nekande, med tillägget att det borde vara färre folkomröstningar i Sverige. Dessutom, tillade han, borde det vara mer tröghet i systemet. Det är för lätt att ändra lagar och förordningar i Sverige. Det kan tyckas vara ett politiskt inkorrekt uttalande, men han baserade sin åsikt på flerårig insikt, och många funderingar och erfarenheter kring den mediala påverkan som finns kring domslut och lagstiftning i Sverige. Populismen är ofta en motpol till flerstegstänkandet. Ju fler människor som börjar tänka ett steg till, desto svårare blir det för populistiska missnöjespartier att slå rot i vårt samhälle. Åklagaren är för övrigt en av de bästa utövarna av flerstegstänkande som jag personligen känner.

Det finns andra exempel på när svenskarna går man ur huse för att bli en formlös massa av hobbyakademiker. Varje år, när nobelpriset i litteratur delas ut, mumlar svensken bittert och knyter händerna i byxan, över det faktum att det är någon okänd öststatslyricist som fått priset, och inte en folklig författare, som Stephen King eller Dave Pelzer. Pelzer torde vara en bred favorit, som slagit sig in folks hjärtan med misärlitteratur som ”Pojken som kallades Det”. Vill du bli populär, skriv sorgligt. Det behöver inte ens vara speciellt bra. 

Än värre var det när Astrid Lindgren fortfarande levde, då var rösterna många om ”skandalen” att Astrid inte fick något pris. Ändå var det återigen, få, om någon, som faktiskt tog reda på vad kriterierna för att få ett nobelpris var. Hade man gjort det, hade man insett att Astrid inte på flera decennier gjort sig aktuell för ett nobelpris. Till skillnad från många andra av svenskarnas hjärteförfattare som Marklund och Guillou, så har Astrid faktiskt haft kvalitéerna för att platsa i kategorin.

Ett annat underhållande exempel är ett ett urklipp från en dagstidning som spreds över Internet under 2006, där en krönikör skrivit "Nu har de gjort bok av Sagan om Ringen-filmen också". 

Folk var som tokiga på nätet, redaktör Erica Sjöströms på Västerbottenskuriren huvud krävdes på ett fat. Det fanns ingen hejd på hatet och pajkastningen. Ytterst få bemödade sig dock att gräva ett steg djupare. Det gjorde dock jag. Det tog en minut att få en ytterligare dimension till historien. Längre ner i texten stog nämligen något i stil med ”Jag väntar bara på när de gör bok av min favoritfilm Jesus Christ Superstar”. 

Hela krönikan var ett ironiskt inlägg, och i sin helhet mycket tydlig att den inte var på allvar. Dessutom var den inte ens undertecknad av Erica Sjöström, utan av en annan skribent. Något som framgått om man sett hela texten. Hela historien tydliggjorde två saker: För det första, människan är i grunden mycket dåligt tränad i kritiskt tänkande, och för det andra, de flesta Sagan om Ringen-freaks har varken humor eller självdistans.